Glada nyheter!

Lagom till Phuris “11 månadersdag” trillade det in ett brunt kuvert i postlådan. Löneförhöjning? Nej, eftersom jag inte jobbar var det osannolikt… Men det var något ännu bättre!

Det var DSDWs lov att skicka ansökan för att slutföra Phuris adoption!

Jag ringde ambassaden genast och papperen hade inte nått dem ännu, men de lovade ringa inom ett par veckor. Sedan är det att åka dit och skriva på och sen är han vår! Riktigt “på papper” också. “Vår” i våra hjärtan har han ju redan varit i snart ett år. Vad glad jag är!

 

Phuri 11 månader i Finland

Det har nu gått 11 månader sedan vi kom hem med vår yngste son. Tiden flyger som på vingar. Jag märkte just att det gått hela tre månader sedan jag senast gjorde en sån här uppdatering. Men det är som tidigare: förändringarna kommer så småningom så man knappt märker dem om man inte tänker tillbaka i ett längre tidsperspektiv.

FYSIK

Phuri är förstås lika snabb, fartfylld och energisk som tidigare. Han klarar sej överraskande bra i busandet och brottningsmatcher med sina syskon, vilket jag tycker är förvånande med tanke på deras 5,5 års åldersskillnad och över 40 cm och 15 kgs storleksskillnad! Han tänkte även ge mormor sprättskit (hennes ordval) med att klättra högst upp in en klätterställning för stora barn när hon var barnvakt i somras. Det är helt hans stil, dit man når, ska man väl gå? Men som tur överskattar han inte direkt sina förmågor, för trots sin ringa storlek är han mycket vig och stark för sin ålder. Däremot verkar han helt sakna en sorts hälsosam respekt och rädsla för nya saker (nu menar jag närmast klätterställningar och sådant). Han kan störta sej utför en ny rutchbana el.dyl. utan att se hur den slutar. Likaså har han vidgat sitt revir i förhållande till oss familjemedelemmar så man inte längre kan lita på att han håller sej i närheten. Han vågar gå mycket längre än tidigare utan att någon av oss är i närheten. Däremot har jag nog i alla fall låtit barnen vara sinsimellan ute på gården för han springer nog efter S och H iställer för bort från dem…

En detalj: Phuri är tågångare. Inte så att han skulle ha något fel på fötterna (tror jag) men väldigt ofta trippar han omkring på tå.

Han är, som tidigare, i rörelse sgs alltid, utom när han tittar på tv eller sitter ifamnen och lyssnar på saga. Vi funderade litet på om han kan ha någon sorts koncentrationsproblem typ adhd, men iom att han KAN sitta stilla när han har nåt intressant på gång, tror jag kanske inte han har det. De här ljuvliga thaibarnen kanske bara besitter ett livligare temperament än vi som är födda i Norden? Det ska bli spännande att höra vad de som jobbar på dagiset säjer.

PERSONLIGHET

Phuri är en glad prick, som man säjer. Däremot är han helt klart svårflörtad för främmande mänskor. Han är envis som en gammal mula när han vill något. Han kan hugga tag i ett finger på mej och tjata Mamma kom! Mamma kom! så många gånger att jag ger upp och går och brer honom en smörgås fastän det bara skulle vara en timme sedan morgongröten. Bara för att jag annars inte får läsa min tidning(or whatever) längre. Det är dessutom svårt att avleda hans uppmärksamhet från något han bestämt sej för.

Om han blir förtörnad och sårad kan han lägga upp en totalt uttrycklös min och fälla sej på golvet. Kanske ockå dunka huvudet någonstans för att få lite fart på gråten. Man kan ju konsterna! Om man förebrår honom för något tokigt han gjort/gör kan han också mittiallt peka på något (tex ut genom fönstret) och säja Titta…! (fågel, måne, träd - vad som helst för att avvärja uppmärksamheten från vad han gör/gjort).

Alla mammor tycker ju att deras barn är vackra och intelligenta men jag tycker dessutom att Phuri är rolig (har humor) och är rätt påhittig. Det är svårt att ge exempel på humorn men han har ofta glimten i ögat och ser pillemarisk ut. Vill han ha något som är högt upp, så staplar han något under så han kan klättra upp.

Mitt i all fartfylldhet kan han också vara en mjuk och kramgo kille. Idag när jag låg och läste i arbetsrummet kom han farande och klättrade upp i bäddsoffan brevid mej. Han knuffade och bufflade tills han var nere under täcket som jag låg på. Tog en bekväm ställning. Klämde in sin ena arm under min nacke, lade den andra runt mej, suckade sen belåtet och sade Mamma puss! och trutade med de små läpparna. Inte kan man vara mycket gulligare!

PSYKE

Jag tycker mej inte just mer se prov på den separationsångest som P led av i början. Han kollar nog ofta var jag är och vart jag går “Mamma, va e du? “”Mamma va gå du? “men om jag säjer var jag är eller vart jag går så brukar det inte vara några problem. Jag har tagit som vana att säja att Mamma kommer sen/snart när jag går och Mamma väntar här när han går tex för att sova eller ut med pappa. Bara så han vet.  Också det att hans revir ute blivit större, tycker jag tyder på en större trygghet och tillit. Det ska bli spännande att se med dagis. Hur länge det tar innan det är ok för honom att stanna där en stund ensam.

SPRÅK

Språkutvecklingen går framåt och det är ju det som är huvudsaken. Jag tror kanske, på basen av det jag läst av andra som skrivit på thaiadoptiosidan, att han lär sej litet långsammare än andra. Men å andra sidan har han två språk att lära sej på en gång. Finskan har hela tiden legat helt i bakgrunden men vi vet ju att han förstår sin pappa i alla fall. Idag hörde jag P säja: [Iskä! Tatå lentå]! (Iskä, katso, lentokone!, vilket betyder Pappa! Titta, ett flygplan!). Det är första ggn jag hört honom kombinera flere ord på finska. Svenskan har ju hela tiden varit starkare och hans ordförråd blir hela tiden större. Däremot kombinerar han inte så långa meningar utan de är ännu mest av typen Vad är det? Det är … eller Där…! (Han använder ännu inte en och ett före substantiven). Han har endel standardmeningar som han säjer helt eller nästan helt rätt. Mamma, vaa e du? Phuri komma mee! Phuri tötti. (törstig)Phuri möggå. (smörgås). Fast jag tycker det är fint att lära sej så mycket på ett år, så är det ju långt ifrån det som andra mammor på thaiadoptiosidan har kallat för att “babbla som vilket finskt barn i den åldern som helst”? En svensk/finskfödd treåring pratar ju i allmänhet som en kvarn redan. Det är svårt att låta bli att jämföra för samtidigt vill jag ju vara på alerten och upptäcka eventuella problem. Här tror jag att dagiset nog kommer att ge honom en riktig språkBOOST.

SÖMN

P sover dagsömn mellan 40 och 60 minuter på eftermiddagen men han klarar sej också utan, vilket är rätt bekvämt om man ska fara någonstans. Eller tar sej snarken i bilen, bussen, tåget, kärran eller var han råkar sitta tillräckligt bekvämt och sövande.

Nattsömnen är också för det mesta lugn. Ibland kan det vara oroliga nätter men det är nuförtiden rätt sällan. Ibland försöker han kliva över i vår säng om han vaknar på morgonnatten men om jag bara vaknar, vilket jag inte alltid gör (till Drömmis förtvivlan), så brukar han någonlunda snällt gå tillbaka i sin egen säng. Ibland när jag och M går och lägger oss nångång vid midnatt, brukar Phuri vakna och med fart sätta sej spikrak upp i sängen och se sej omkring. Jag har aldrig sett ett barn vakna med sådan fart. Jag undrar om det är något internt “larmsystem” han har kvar från barnhemstiden?  Som tur brukar han lägga sej snällt igen när man säjer att mamma och pappa också kommer och sover nu.

I varje fall hoppas jag det finns kvar något av det blixtvaknandet sedan när man skall börja vecka honom för skolgång…

Nattandet går nuförtiden enligt en kort variant. Oftast får M natta, för då är P fogligare. Han principgråter alltid litet över att det är pappa igen som nattar, men själva proceduren går rätt smärtfritt. När jag dagnattar (smart ord!) brukar jag nuförtiden sätta mej i trappuppgången  och läsa. Idén är att jag så småningom ska kunna vara allt längre upp… (Kök, vardagsrum osv är i övre våningen).

POTTBESTYR

Pottan är i flitig använding. Hemma helt självständigt, endast när vi är på väg ut eller på dagsömn försöker jag få honom att gå. Han har lärt sej att kissa i gräset, i början av sommaren vägrade han ju. Det är bra för då kan man ju gå lite varsomhelst. Vi brukar göra så att jag lyfter honom  och håller i knävecken (sådär som man ofta gör med flickor. Det är enklare och kommer inget på byxorna, vilket det ofta(st) gör om han kissar stående med byxorna kring vristerna… Om han behöver nr 2 säjer han Kacka, potta. Som tur har vi alltid hittills haft en wc i närheten. Vet inte hur det annars skulle gå till.

Om nätterna använder P ännu blöja.

HÄLSA

Phuri har inte varit sjuk sedan nångång i våras när han var förkyld. Däremot har han haft många sår och blåmärken under sommaren, det har hans fartfyllda temperament sett till. Trots att han låter en trösta och blåsa, vill han inte ha plåster. Jag föreslår det alltid men bara en gång under sommaren har jag fått sätta ett plåster på ett skrubbsår. Phuri har annars också hög smärtgräns.

Bulan i nacken som vi ska få vård för på barnkliniken har tydligt minskat i storlek sedan i våras (april) när vi var där första gången. Den finns dock kvar och vi ska på magnetfotografering om bara ett par veckor.

 

Skyddad: Solosex

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

 

Ivrig

Jag märker att jag börjar bli riktigt ivrig på att börja studierna. Har försökt surfa på Metropolias och studentkårens sidor för att få lite förhandsinfo, men iom att skolorna slogs ihop officiellt först igår så är det litet fattigt med uppdaterad information. Vi har de grundläggande infot den 25 och 26 så jag blir väl mycket klokare då. Och får väl lösenord för att komma in på alla sidor.

Beträffande Phuri så har jag kommit överens på dagis att jag går dit och pratar med dem nästa tisdag - utan P. Funderar också på att bjuda hem hans egen skötare (om han kan få en sådan). Det skulle kanske vara trevligt för honom att se henne innan han börjar dagis och skötaren skulle samtidigt få en bild av hurudan Phuri är hemma. Han kan ju vara rätt annorlunda på dagis. Det är förresten rätt super att jag inte behöver oroa mej för hur P skall anpassa sej - vår mjuklandning på dagis får ja ta nästan hur länge som helst iom att jag ska till skolan först på kvällen.

En grej som berett mej glädje i går och idag är att jag fått tag på några nya (=gamla) vänner via Facebook. En av dem ska jag träffa IRL om några veckor. Man må säja mycket om Facebook och alla dess applikationer, men det är riktigt kul när man söker och finner någon mänska från “forntiden” som man förlorat kontakten med. Det behöver inte alltid vara försvunna hjärtevänner - det är kul att höra hur det står till med sådana man varit goda arbetskamrater med tidigare, också!

Nästa vecka åker vi på några dagar till en stuga som Drömmis fått hyra för en billig penning via sitt jobb. Den ligger i Tammerforstrakten och vi har inte så särskilt mycket info om ett hurudant ställe det är.  Stuga, strand och bastu ska det finnas, men den torde ligga rätt nära flygplatsen så man vet inte hur mycket flygoljud där sen är. Hur som helst är jag glad att vi åker någonstans. De här lediga dagarna när vi inte har något program går bara medan barnen grälar, jag och Drömmis knäpper på våra respektive datorer, hushållsjobb och annat “onödigt tidsfördriv”. Blääh!

 

Ett BB i Australien

Ett australiensiskt par fick i går BB på en kille som just fyllt två. Deras handlingar hade åkt i mars 2007 så väntetiden till BB blev på ca 16 månader.

 

Gäster

Igår hade jag mina kerhokompisar här. Jag bjöd på fetasallad, batong och jordgubbspaj (samma botten som på äppelpajen) med vaniljglass. Jättegott, fast jag säjer det själv. Det är nog nästan alltid lika trevligt. De ca tre timmar vi brukar sitta och prata går i allmänhet väldigt fort och ofta känns det som att alla inte riktigt ens får muntur att säja allt de vill. Det är så när man känner varandra tillräckligt bra så har man inte några större hämningar att ropa i mun på varandra vid behov om ämnet blir tillräckligt “hett” …

Idag var det igen dags för gäster. Min gudmor B som bor i Italien kom hit tillsammans med mamma. B skall vara i Finland i ca tre veckor den här gången. Hon är ursprungligen härifrån och har varit här nästan varje sommar de senaste åren. Det har blivit en tradition att de alltid kommer till oss och grillar en gång under hennes vistelse.

Gudmor B hämtade fina presenter åt alla tre barnen. Det har också blivit nästan tradition att hon hämtar kläder. Phuri fick ett par fina rutiga Oviesse shorts och t-skjorta,  S en jättefin spetstop och volangkjol och H en riktig fotbolls VM 2008 t-skorta och joggingbyxor. Ochså mamma Skutt fick ett litet paket som ligger och väntar på att hon ska fylla (ännu) litet fler år i slutet av månader…

Phuri fick helt tydligt ett återfall av gammal “jag är så blyg att jag svimmar”-anfall med min gudmor. Och det att Momi vill att barnen ska uppföra sej så bra som möjligt inför gästen, gör ju inte saken bättre och uppmärksambeten mindre…  P föll åtminstone två gånger ihop på golvet men sin konstiga “takstirrarblick”. Att två “främmande”(inte familj-) mänskor samtidigt stirrar på honom och försöker tala med honom, tycks fortfarande vara för mycket. Det är med honom som man säjer med djur - man skall inte med lock och pock försöka få dem att komma till sej, utan att låta dem komma av sej själv.  Momi har tyvärr bara ett sådant behov av att förevisa både honom och S och H (som också lider av en viss blygsel för främmande mänskor) för sina bekanta och vill att de skall vara så salongsfäiga som möjligt. Hon försökte därför nästan med våld få P i sin famn eller att få läsa för honom och få pussar av honom - allt av vilket han totalt vägrade. Först när de varit här i över en timme och hon slutat tjata på honom, gick han med på att sitta i hennes famn.

Med H är det likadant. Han springer alltid och gömmer sej när det kommer gäster och har sedan ofta behov att sprexa och fåna sej  för dem. Bästa sättet att få det att gå över är att strunta i honom, annars är han gbara “kärringen mot strömmen” eller käftig. Nu vägrade han först att komma och öppna sitt paket. “Det är ju ändå kläder”, sade han. Sedan kom han, men insisterade på att öppna det i barnens rum. Det var ju sedan sist och slutligen ovanligt trevliga kläder, iom att det hade med fotboll att göra, men att få en åttaåring att säja något mer utsvävande än Tack!, kan vara att begära väl mycket. Därför tyckte jag Momi gick till överdrift när hon hade velat att H skulle mannekänga med sina nya plagg… Det är ett uttryck för blyghet att han håller sej undan och pajasar, men det går över när gästerna varit hos oss en stund.

Hur som helst fick jag ju som vanligt skämmas lite grann, men det värsta är att det känns som att Momi gör situationerna ännu värre iställe för att släta ut dem. Just genom att försöka få barnen att göra något extra. -”Kom och berätta för oss hur det känns att börja skolan igen…?”. Och dessutom irriterar det mej att hon gör mej extra generad genom att säja: -”Nu ska du säja tack” eller motsvarande åt mina barn innan jag själv hunnit säja det. Som om de vore hennes ansvar. Som om de vore cirkushästar som hon ville visa för publik. Blir man så stolt när man blir mormor att man vill förevisa sina barnbarn för andra?

 

Dagis del 3

Jag ringde till adoptionskuratorn som planerat. Hon sade att hon nog tycker att vi bra kan låta Phuri börja på deltidsdagis. Att vi själva vet hur långt vi kommit med anknytningen och sådant och att vi känner vår son allra bäst. Och som sagt kan vi ju dra oss ur om det känns att det är för tidigt. Så var det med den saken. Om vi alltså får göra som vi tänkt (2-3 dar/ vecka, ca 3-4 timmar per gång) och om avgiften blir ungefär det vi räknat ut, så börjar vi med mjuklandningen en vecka efter skolstart. Detta därför att de flesta nya ungar kommer vid skolstart och eftersom jag inte har någon deadline så tänkte vi att “tanterna” ifred får koncentrera sej på de andra nya innan Phuri kommer. Jag satte mej genast ner och beställde broschyren Adoptivbarn i dagvården nu när den blivit översatt till svenska också. Tänkte ge en åt dagiset, kanske hänga en på anslagstavlan för andra föräldrar att bekanta sej med. Kom just att tänka på att jag kanske vill gå och träffa föreståndaren/personalen redan innan Phuri kommer med: Kanske sitta en stund och gå igenom brochyren? Eller skulle man bjuda hem henne/dem och bekanta sej med Phuri?

 

BB funderingar

Läste på thaipalsta att det kommit två BB till FFAC väntare. När jag litet tittade på gamla meddelanden såg jag att de bägge fått sina medgivanden för litet över ett år sedan och nu hade de då fått besked om en liten tjej och en liten kille, bägge skulle snart fylla två år. Hos FFAC har sökandefamiljerna i allmänhet fått vänta från några månader upp till nästan ett år på resebesked så väntetiden för de här två familjerna torde uppgå till (minst) dryga 18 månader. Då när vi väntade gick det många många FFAC-”tåg” förbi oss, vilket ju kändes svårt, men nu tycks både FFAC och DSDW (verkligen!) ta sin tid.

På den engelskspråkiga listan jag är medlem, hade deras thailändska kontakt sagt att de nog antagligen inte sen heller behöver “stänga” Thailand nästa år. Tydligen hade de i varje fall övervägt detta alternativ, men om de nu ändrat sej tycks det verka som om de tycker att de börjar komma ifatt med arbetet? Ser nog inte så ut här i Norden, i alla fall…

 

Pott- och blöjrelaterat

Jo, en sak till som jag inte tidigare “vågat” skriva. Phuri är så gott som dagtorr nu - förutom Puuhamaa fiaskot för några veckor sedan har det inte hänt några större malörer. Han ber självmant att gå och “kisi i gräset” om vi är ute, och om vi är inne hemma sköter han bägge bestyr självmant på pottan, visserligen i allmänhet meddelande att nu går han. I förrgår på stranden meddelade han att han skulle “kacka pottan” men då det inte fanns någon potta, skötte han bestyret lika galant sittande på wc-kanten medan jag höll i honom.Dock ska nog wc:t ligga i närheten, någon längre stund misstänker jag att han inte kan hålla sej.

Visserligen lönar det nog sej att regelbundet påminna honom, men det har gått rätt fint de senaste veckorna, tycker jag. Han sover också dagsömn utan blöja, men den sömnen är så kort (<1h) så det är kanske inte något desto mer att stoltsera över. Nätterna har han blöja och den är nog alltid ordentligt våt på morgnarna, så de torde hänga med ett bra tag ännu. Visserligen vaknar han också mycket före mej, så det kan ju hända att situationen vore en annan om man fick honom direkt på pottan när han vaknat. Får se sedan när skolan börjat och även Lille skutt måste vakna med väckarklocka. Just nu funkar det så att vanligtvis något av de äldre barnen redan har vaknat och då går lillebror upp och tittar på dvd med dem (efter att han konstaterat att det inte går att få liv i mamma riktigt ännu… )

 

Slött

Nu blir det ett sånt där inlägg som man lika bra kunde låta bli att skriva. Vi har inte gjort nåt speciellt alls idag: H spelar datorspel, P framför tv:n, S hos grannen, mamma framför laptoppen.  Så ser det ut när det inte är något speciellt under dagen. Inte hela dagen, förstås, men ofta en del.

De större barnen hade kommit överens om att åka till Momi övernatten så M for sedan efter sitt jobb och förde dem, medan jag tog P till en sommarstekhet park. Skickade ett sms till en halvbekant här i närheten och hon råkade vara ledig så hon och hennes dotter kom och gjorde oss sällskap i parken, vilket var riktigt trevligt.

That’s it! Det var den här halvslöa dagen i ett nötskal.